I en samtid som tror att lösningen på alla problem är att träna och äta rätt, ses överviktiga lätt som ett samhällsproblem. Men hunger har ofta inte alls med mat att göra, konstaterar Annina Rabe.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Just nu är jag mitt uppe i ett garderobsrensningsprojekt. Det tar ganska lång tid, inte bara för att jag inte gjort det på länge och skåpen därför bågnar av diverse tröjor och klänningar jag inte längre använder. Utan för att det är ganska plågsamt. Plaggen väcker minne till liv, minnen från en tid när jag var en annan person. Den personen som var smal. Den som kunde ha vackra kläder eller för den delen vilka kläder som helst, för hon såg ändå okej ut i allt. En person som ter sig som mer och mer avlägsen från den som jag är idag.
Jag tänker att den personen måste ha levt ett bekymmerslöst liv. Ett liv utan kroppshat och dåligt samvete, utan att vara en anomali i omvärldens kritiska ögon. Sedan minns jag, att så var det ju inte alls. Den smala personen mådde tvärtom dåligt för jämnan, och detta trots att hon levde upp till alla samtidens krav på slankhet och åtminstone relativ skönhet. Inte hade jag vett att uppskatta det inte. Den icke-smala personen jag - är faktiskt generellt gladare och mer harmonisk, om än inte helt nöjd med sitt utseende.
Mer eller mindre omedvetet märker jag att jag delar in mitt liv i före och efter den där hösten när jag plötsligt skenade i vikt och blev den jag är idag. Nej, jag är inte sjukligt överviktig. Jag skulle förmodligen inte kvala in till Biggest Loser eller få en gastric bypass om jag önskade det. Men jag väger definitivt mer än vad man bör göra när man är lika lång som jag. Så har det varit de senaste tio-femton åren, och trots flera försök har jag inte lyckats gå ner de där envisa kilona. Medelåldern gör det inte lättare; inte heller att ha ett stillasittande yrke och därtill mat och vin som intresse. Och mitt problem är knappast ovanligt. Om det nu ens är ett problem. För vem är det egentligen som har bestämt att det är ett problem med övervikt?
Man stör liksom hela samhällsordningen om man väger för mycket. Man blir den där felande länken.
Men om vi nu ändå skulle säga att det är ett problem så skulle det väl i så fall vara mitt eget, och ingen annans? Ändå känner jag mig ständigt utsatt för omvärldens kritiskt granskande blickar ibland även kommentarer. Vissa dagar känns det som om jag med min lilla övervikt är ett samhällsproblem. Ett välfärdsproblem. I vår gravt kroppsfixerade tid där det entydiga svaret på nästintill varenda fråga är att träna och äta rätt vad nu rätt kost är just den här säsongen, undvik socker, kolhydrater, fett, eller vänta nu, fett får man väl äta eller var det förra veckan? I en sådan tid finns ingen ursäkt för att vara ett fetto.
Lösningen framstår som enkel: det är bara att skärpa sig! Man stör liksom hela samhällsordningen om man väger för mycket. Man blir den där felande länken. Det räcker alltså inte med ens egna känslor av otillräcklighet man ska dessutom bära samtidens besvikelse på sina axlar. Och i vår tids stora hyckleri ingår dessutom att alla tränings- och kosttrender saluförs som något som ska få oss att rent allmänt må bättre, när det i själva verket nästan uteslutande handlar om att bli smal. Det indirekta budskapet blir: hur ska man kunna må bra om man inte är smal?
Om jag, med en förhållandevis ringa övervikt, ofta umgås med alla dessa destruktiva tankar, känner att mitt värde som människa sitter i hur många kilo jag väger hur skall det då inte vara för dem som enligt alla måttstockar verkligen är feta? Den amerikanska författaren Roxane Gay vet. Större delen av sitt liv har hon varit gravt överviktig, som mest med en vikt på över 250 kilo. I den självbiografiska boken Hunger a memoir of my body berättar hon om ett liv med en kropp som är allas angelägenhet och allmänt byte för allehanda fördomar. På den feta kroppen är det fritt för var och en att projicera sitt eget narrativ. Fetma, precis som hudfärg, är något som inte går att dölja hur mycket du än försöker. Och som tjock, svart, queer och kvinna hamnar Roxane Gay längst ner på statusskalan i nästan vartenda sammanhang.
Främmande människor i matvaruaffärer känner sig nödgade att diskret plocka ut varor ur hennes kundvagn
Hon utvecklar diverse strategier för att, som hon skriver, överleva i en värld som har mycket lite tålamod eller medlidande för en kropp som hennes. En metod är att vara rolig; att förekomma omvärldens eventuella hånfulla skratt genom att dra fokus till sin övervikt. Hon beskriver hur en gravt överviktig kropp blir allas rättighet att kommentera; inte bara bland familj och vänner. Hur hon ständigt får lyssna på utläggningar om det farliga i att väga så mycket som hon gör. Som om, skriver Gay, jag inte bara var fet utan också fruktansvärt korkad. Dessa råd är utdelade i all välmening, från människor som anser sig bara tänka på hennes bästa. Främmande människor i matvaruaffärer känner sig nödgade att diskret plocka ut varor ur hennes kundvagn och byta ut dem mot något nyttigare. I all välmening.
Hon dissekerar hyckleriet och cynismen kring realityshower som "Biggest Loser" och det överdrivna medieintresset för framför allt kvinnliga kändisars vikt. Allt pekar på samma sak: det är den smala kroppen som är normen, allt annat är en avvikelse. Det är ju inte någon okänd slutsats och hennes tankar kring det är kanske inte så nya, men sällan har det beskrivits så hjärtskärande som här. Allt landar till sist i hungern, den som gett boken sitt namn. Hungern som är både fysisk och psykisk och egentligen handlar om helt andra saker än mat.
Allting som har med våra kroppars utseende att göra är komplicerat
Att vara en fet kvinna är en paradoxal kombination av att vara osynlig och på samma gång ta alldeles för mycket plats. Roxane Gay beskriver hur hon en gång började äta för mycket för att bokstavligen bygga ett pansar kring sin egen kropp. Som 12-åring blir hon brutalt gruppvåldtagen av en klasskamrat och hans kompisar. En klasskamrat hon dessutom är kär i. Hon känner kraftiga skamkänslor och berättar inte för någon om det inträffade. Hon fortsätter till och med att träffa killen som iscensatte våldtäkten ett bra tag efter det inträffade. Skammen leder till att hon börjar äta. Fetman blir en slags rustning, som gör henne obegärlig och skyddar henne mot att utsättas för våldtäkt igen. Varje gång hon börjar banta och träna bort fettet slutar hon tvärt just när det börjar ge resultat. En smalare kropp gör henne mer ömtålig, både bokstavligt och bildligt. Samtidigt är det ju just fetman som gör henne extra sårbar och till ett villebråd för omgivningens hån och missriktade välvilja.
Låter det motsägelsefullt? Ja, det är det också. För är det något som Roxane Gays bok visar med plågsam tydlighet så är det är att detta med kroppen inte är enkelt. Det är inte bara att ta sig samman, sluta äta kolhydrater och gå till gymmet. Allting som har med våra kroppars utseende att göra är komplicerat, inkonsekvent och ofta förenat med en grundångest vi inte alltid är beredda att konfrontera. Och detta i en hurtig samtid som inte basunerar ut något annat budskap än att det är enkelt, bara man tar sig samman. Det finns ingen ursäkt för att vara ett fetto.
Annina Rabe, litteraturkritiker
Litteratur
Roxane Gay: Hunger a memoir of my body. Harper, 2017.
Comentarios